Senaste inläggen

Av Vilhelmina - 11 maj 2007 22:52

Jag tror det här var sista inlägget på Bloggagratis förresten. Jag är så less på att tjafsa med redigering av inläggen och jag är övertygad om att jag kommer välja en av de andra två.



Min gissining är att det blir wordpress så bokmärk den. Vi ses där!


http://www.londongrrl.blogspot.com/

http://vilhelmina.wordpress.com/

ANNONS
Av Vilhelmina - 11 maj 2007 22:45

Någon som minns kåljärparna man fick i skolan? Jag tyckte faktiskt om dem, och när jag såg att Mark tagit ut köttfärsen ur frysen tänkte jag att jag skulle göra det ikväll. Jag googlade kåljärpar när jag kom hem eftersom jag inte hade en susning hur man gjorde dem, men det var ingen lycka. Allt jag hittade var 8B’s matsedel från 2000.  



Nå, vi får väl improvisera då! Jag rev vitkålen och sjöd den en stund för att försäkra mig om att den skulle bli genomkokt. Sedan tog jag ett par gamla korvbröd som vi fick med oss hem från Kirsty’s bbq som torkat ut eftersom de lämnats ute och rev till ströbröd. Ner med köttfärsen, ett ägg, lite kapris, salt, peppar, lite flytande köttbuljong, hackad lök och så kålen. Detta mixade jag till en slät massa som jag sedan formade till små järpar och la på ugnspannan.  



Dessa serverade jag till tärnad stekt potatis, zucchini och champinjoner stekta i vitlök och så det bästa, gräddsås! Ohhhhh!!!! Inget slår svensk gräddsås!! 



Mark sa att detta var en ny favorit och att han nog skulle passa bra i Sverige, hittills har han inte smakat nåt han inte tycker om. Ja, förutom surströmmingen då… Och djungelvrål… 



Om någon har ett riktigt recept på kåljärpar tar jag gärna emot det!  



Vi har kommit fram till en lösning på semesterproblemen; jag ska be Jenny, en av mina project assistants att täcka mig istället för nån av HoD-assistenterna. Vi har nämligen stött på ytterligare ett problem; jag måste jobba den 11 Juni och det innebär att jag vill ta 25 Juni ledigt och det är den veckan som både Lesley och SueG är lediga.  



Jenny hade inga problem att täcka mig och verkade till och med tycka att det var bra – då fick hon ju tillgång till Andy’s kalender och kunder kolla vad han hade för sig!  



På tal om jobbet så har jag nu gjort min sista dag över på Sally’s skrivbord och nästa vecka är jag tillbaka på min plats. Hennes chef frågade hur jag tyckte att det gått och jag sa att det var bättre än förra gången (eftersom han nu är lite mer reasonable, men det sa jag inte till honom!) och att jag nästan tyckte bättre om Sally’s jobb än mitt eftersom det är lite mer utmanande (dock inte mycket…!) men vad jag INTE gillat är att jag haft två chefer. Det har varit fruktansvärt mycket och jag sa att jag tror inte de förstår hur mycket jobb det är bakom scenen som de aldrig ser. Han sa att nej, det är sant, vi inser nog inte hur hårt ni jobbar egentligen. Sen skickade han ett gulligt mail till mig och min chef där han tackade för all min hjälp!  



Jag har satt upp en blog åt Mark’s mamma förresten. Hon gillar ju att skriva och är hyfsat haj på det här med datorer så jag tänkte att varför inte lägga ut henne på nätet? Personligen skulle jag älska att läsa hennes dagbok och höra vad de har för sig.  Jag registrerade en blog hos wordpress och satte upp ett par exempelsidor så att hon kan se hur det funkar. Hon blev riktigt glad och verkar rätt tänd på iden! Kul!!

ANNONS
Av Vilhelmina - 8 maj 2007 21:58

Jag svängde ihop ett paket snabbnudlar, precis sådana som vi åt så gott som dagligen i Afrika och guud vad de smakade ambulans! Jag fick direkt visioner om stranden i Sidi Ifni, Marocko. Det var soligt, Mark och Jules sprang ner till stranden och jag kokade nudlar som jag satt och åt i solnedgången medan Petra textade mig och sa att hon var avundsjuk på mig och att hon googlat Tizi-n-Test och Sidi Ifni! Det var banne mig den bästa dagen att vara avundsjuk på mig – bättre än så blev det nästan inte! 

Mark äter ”soldier soup” som han kallar den, ärtsoppan. Han och Jules åt det häromdan också, mycket uppskattat. Jag blev så förvånad att han lagat ihop det alldeles själv, trodde inte att han var så intresserad av ärtsoppa.  Jag blev sur på jobbet idag. Mark och jag har äntligen kommit till skott att vi ska till Sverige och titta på midnattssolen. Istället för spa-veckan i Juni sa vi att vi åker till Sverige. Vi tar pappas merca och sen bilar vi upp norröver. Perfekt! (Kanske svänger förbi Fialotta?)   Jag har redan en veckas semester bokad och jag mailade ut till de andra sekreterarna en fråga om det var ok att jag tog två veckor? Jag skrev att det blir lite tajt eftersom vi alla har semester där i krokarna, men det är bara jag som har just de två veckorna så borde vara ok. En av dem svarar att nej, det blir för mycket, det går inte. Förlåt?! Det är ju BARA jag som har de två veckorna?! Veckan efter är det två som har ledigt och det gick tydligen bra?   

Lesley var jättegullig och mailade mig privat och sa att jag inte skulle stressa, vi fixar det på ett eller annat sätt. Hon täcker första veckan och sen kan nån annan ta andra veckan. 

Min chef var bra; han sa att i värsta fall betalar han gärna för en temp som kan komma in och täcka mig. Det ska inte behöva gå så långt, vi ska kunna täcka varandra. Jag täcker ju Sally just nu till exempel, och det är två STORA jobb. Förutom jag, Sally och SueC har de andra tjejerna hyfsat små roller och de borde verkligen kunna täcka.   

Office politics, SUCK!

 
Av Vilhelmina - 6 maj 2007 14:42

Jag fick ett tips av söta Lena att Wordpress är en bra dagbokstjänst. Jag registrerade mig där och första intrycket var att det var lite fippligt och bökigt, men efter en stund fick jag grepp om vad allt var och den känns väldigt bra. Bättre än Blogger tror jag, även om jag föredrar utseendet på Blogger. Om jag kunde ha min Blogger template på Wordpress vore det perfekt! Det går säkert att pula med egna designs men jag har inte kommit så långt än.  Jag tänker trippelposta mina inlägg framöver ett tag för att se vilket som passar mig bäst så får vi se.  Följande sidor funkar alltså om du vill läsa mig:


http://vivi.bloggagratis.se/

http://www.londongrrl.blogspot.com/

http://vilhelmina.wordpress.com/


Jag får se hur mycket jag orkar redigera styckena på Bloggagratis eftersom det är så tjafsigt så jag föreslår att du bokmärker en av de andra och läser där istället. De kommer alla tre uppdateras lika ofta och med samma text så det är ingen ide att kolla alla!  



Min gissning är att jag fortsätter med Wordpress eftersom jag håller med Lena att den är jäkligt trevlig.  



På tal om teknik och sådant så skickade jag just ett vanligt pappersvykort till Janet, Mark’s mamma via min mobil. Jag tog ett kort på magnolian som hon gav mig och sedan valde jag vykort, skrev in hennes adress och klickade ”posta”. Det kostar £1.50 vilket ju inte är så farligt för ett ”riktigt” vykort. Vi får se hur det ser ut när det kommer fram!

Av Vilhelmina - 6 maj 2007 13:36

Efter Lena's tips på Blogger om Wprdpress har jag precis registrerat en domän där http://vilhelmina.wordpress.com/ för att se om de är bättre än Bloggagratis och Blogger. De har en facility som jag gillar; man kan lägga till flera undersidor med vilket innehåll man vill. (Ja, inom lagliga gränser!)



Perfekt, tänkte jag, nu kan jag ha en avdelning med bakgrundshistoria och information om vilka alla är som jag skriver om. Det är ganska ofta jag själv hittar en ny blog och saknar en personförteckning, typ ”Kalle är min pojkvän och Lisa är min bästa kompis.”  



So, here go! Jag är alltså svenska från början men bor numera i London med min engelska pojkvän Mark. Jag kommer ursprungligen från Stockholm, Huddinge, Segeltorp. I skrivande stund är jag 32, född i April 1975.  Min skoltid var väl som de flestas, varken speciellt rolig men inte heller så fruktansvärd. Jag tillhörde inte innegänget men jag var heller inte mobbad. Ganska alldaglig mitt emellan sådär. I gymnasiet tyckte nog de flesta tjejerna i min klass (jag gick Humanistisk på Huddingegymnasiet) att jag var bohemisk och lite udda. Jag hade henna-färgat rött hår, runda glasögon och pappas gamla skinnjacka. Jag gillade drama-lektionerna och spexade ofta på rasterna, var aldrig rädd för att synas eller höras.  



Jag kommer aldrig glömma när jag kom till skolan iklädd min egenhändigt tillverkade kreation ”slipsbyxorna”. Det är nog ingen annan i klassen som heller glömmer!  Det började med att jag såg en bild på ett par jeans med slipsar längst ner. ”Ah, det där kan jag också göra,” tänkte jag. Symaskinen hade alltid varit min vän och nu föll det sig så lägligt att mamma just hade rensat ut pappas gamla slipsar, allt från en reklamslips från Åhlens till brunblommiga saker från 70-talet.  



Jag sprättade upp baksidorna på alla slipsarna, sydde ihop dem till två tunnlar och sen sydde jag på dem på ett par av pappas jeans som jag klippt av strax över knät. Hey presto, a pair of tie-trousers!  And my entrance couldn’t have been better orchestrated; jag hade varit hos tandläkaren på morgonen och kom in mitt i en lektion, engelska, as it happens, och jag hade 31 blickar på mig där jag klev in. När jag satte mig vände sig Per om, en av klassens två killar, och skakade min hand med orden ”Snygg entre Vivi!” 



Sedan gick det ett par veckor då folk i skolan pekade på mig och jag hörde ”slipsbyxorna” viskas vartän jag gick. Haha! Ja det var tider det! 



Efter ett par år på humanistisk med varierande resultat var det till slut en lärare som sa i klartext till mig att jag nog skulle fundera på vad jag egentligen ville göra. Antingen fick jag skärpa till mig och prestera eller så borde jag kanske hoppa av och göra något annat.  Jag valde att hoppa av och sökte till Hotell & Restaurangskolan i Globen. Alla mina klasskompisar var övertygade om att jag skulle välja dramalinjen på Södra Latin eller liknande, men jag är för materialistisk för att bli skådespelerska. Sen är jag inte tillräckligt bra på skådespeleri för att komma någonvart. Och sen har jag inte tillräckligt med motivation. Om jag känner minsta motstånd och det inte är något jag brinner för lägger jag oftast ner rakt av utan att ens försöka. Jag är inte bra alls på konkurrens och jag gillar inte tävlingar. Jag är helt klart en lagspelare. 



Däremot tackade jag min lyckliga stjärna att jag tagit dramalektioner då vi fastnade i Marockanska tullen med Ambulansen och jag var tvungen att ta till tårar för att vi skulle få komma genom. Det var inte lätt att börja gråta på beställningen men med dramalektioner i bagaget gick det hyfsat.  




Hotell & Restaurang var ett bra val för mig tror jag. Det var där jag lärde mig grunderna för matlagning och att det faktiskt är väldigt kul att laga mat. Jag hade dittills varit fruktasnvärt ointresserad av matlagning och pappa skrattade rakt ut när jag deklarerade att jag minsann skulle söka till restauranglinjen!  



Efter gymnasiet började jag jobba som konsult på Proffice, uthyrningsreceptionist. Jag trivdes väldigt bra med det och jobbade som det i två år. Jag hade över 50 olika uppdrag, allt från ett par timmar till flera månader. Jag jobbade ofta i scenporten på Operan vilket jag tyckte bra om. Ett jobb var att handskriva inbjudningskort för en invigningsfest för ett bryggeri på Kungsholmen. Ett annat var på en advokatsbyrå. Variationen var oändlig och jag trivdes med det. 




Det enda jag hade problem med var att människor verkade anse Proffice som något temporärt, något jag gjorde tills jag fick fast jobb. Vadå, som att jag inte kan få fast utan måste tempa för att ingen vill ha mig? Vad de inte visste var att jag säkert fick tre – fyra jobberbjudanden i månaden som jag tackade nej till eftersom jag ville fortsätta på Proffice.  En kvinna frågade hur länge jag tänkte tempa och jag grämer mig än idag att jag inte frågade hur länge hon tänkt jobba som ekonomiassitent på det där företaget?  




Jag lämnade Proffice i Maj 1998. Min kompis Anneli hade varit på en arbetsintervju på ett företag och de hade sagt nej till henne varpå hon hade sagt att hon hade en väninna som också jobbade som receptionist som var väldigt bra. Vore de intresserade av att träffa henne? Normalt sett är det aningens högre poster som blir headhuntade, men i mitt fall blev jag alltså headhuntad till en receptionistroll! Haha!  




Jag minns att jag berättade för min handledare på Proffice vad för lön jag tänkte begära och hon svarade att ”det får du aldrig”. Cheers!! Jaja, tänkte jag, jag begär vad jag vill ha och vill de ha mig så får de banne mig betala!



Under intervjun frågade Magnus vad jag hade för löneanspråk och jag svarade 15,000:- tack. Han hummade och mumlade och sa något om att det var inte riktigt där lönen låg idag, men att de noterat vad jag ville ha. ”Kan du tänka dig att gå ner?” frågade han och jag satt tyst en stund, tittade ut genom fönstret och sen tillbaka på Magnus och svarade, ”Nej.” 



De bad mig komma tillbaka på en andra intervju med VD’n och de gav mig jobbet, med 15,000:- i månaden och jag var glad! Hey, man får inget om man inte frågar! Jag visste att jag var en bra receptionist och att jag var värd 15 papp.  



Det var via det jobbet som jag kom till London. Burson-Marsteller är ett amerikanskt företag med europeiskt huvudkontor i London. De behövde en receptionist till sitt London-kontor och för att göra en lång historia kort så sökte jag och fick jobbet. Jag hade under morgonen sett en annons om en lägenhet till uthyrning här i London av en svensk tjej så jag kontaktade henne innan jag skulle på intervjun. Henrik och jag bodde hos henne de tre dagarna som vi var här och sedan flyttade jag in en månad senare. 2 Maj 1999 närmare bestämt.  




Jag jobbade bara där ett halvår innan jag sa upp mig och sökte nytt jobb. Det finns mycket att säga om det men jag tar det en annan dag!  Parity Training var mitt andra jobb här i London och jag hatade det de tre första månaderna, men sedan vände det och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag jobbade som Receptionist / Office Manager för ett av deras Training Centres vid Holborn. Det var ett väldigt varierat jobb med mycket ansvar såsom att schemalägga alla kurser, se till att rätt kursmaterial beställdes, organisera luncher för alla deltagarna, ta emot och skriva in alla deltagarna och en hel hög andra sysslor. Väldigt mycket kundkontakt och jag trivdes som sagt väldigt bra.



Därifrån fick jag möjligheten att jobba som ”PA to MD”. Det var också ett jobb som jag tyckte var svårt i början men som jag såsmåningom lärde mig att älska. Jag jobbade för en kvinnlig chef, Barbara som jag har kontakt med än idag. Hon är jättegullig och jag kommer så bra överrens med henne.




Efter det kom ett nytt tillfälle upp, att jobba som ”PA to CEO” för Ian Miller. Jag sökte och fick mot all förmodan jobbet! Haha, lilla jag, PA to CEO?! Ja, faktiskt.  Jag gjorde ett par tabbar här och där och det var en hyfsat brant uppförsbacke, men jag tog mig igenom det och jobbade där ett och ett halvt år innan CEO’n blev utkickad med huvudet före. Jag insåg att jag var persona non grata och gick till FD’n och sa att jag gärna tog volontary redundancy om de ville betala. Det gjorde de så gärna och vi kom överrens om ett compromise agreement vilket passade mig perfekt. De betalade mig bra så jag klagar inte.




I början på mitt nästa jobb jämförde jag allt med mitt gamla jobb och det tog mig LÅNG tid att komma in i svängen på det nya eftersom jag höll fast vid mitt gamla jobb som något slags glorifierat heaven, men efter något år började det släppa och nu trivs jag väldigt bra på mitt nya jobb.




Däremellan tempade jag tre månader på Goldman Sachs men det var det största misstaget jag gjort! Jobbet var helt fruktansvärt trist och jag hade knappt nåt att göra alls. Trots det ville de att jag skulle stanna kvar och jobba över! Eller, rättare sagt, om jag gick 17:30 när mitt kontrakt sa att jag skulle sluta så tittade de snett på mig.  




Idag jobbar jag som PA åt Andy Leslie som är Head of Solutions Delivery inom IT avdelningen på ett halvstatligt företag. Jag trivs väldigt bra, främst för att Andy är så otroligt bra chef men också för att jag har många goda vänner och det är ett stort och bra företag att jobba för. Vi har många förmåner och bara en sån sak som flexi tid (dvs om jag kommer in en halvtimme tidigare kan jag gå hem en halvtimme tidigare, jag är schemalagd att jobba 7 timmar om dagen) och en in house restaurant och cafe. Vi har även gym i källaren och en hel hög med andra förmåner såsom privat sjukvård, väldigt bra pension osv.  




Så, det var mitt arbetsliv to date det, hur är det med mitt kärleskliv? Tja, hyfsat färgglatt kan man väl säga. :-) Jag gifte mig med Henrik 2000 men träffade Mark min nuvarande partner I Maj 2001… Efter det har det varit en evig begochdalbana av upp och nergångar och de som följt mig under årens lopp vet vad jag pratar om! Allt finns dokumenterat i arkivet på pappas sida, länk från Bloggagratis så jag tänker inte skriva om det nämnvärt.  Mark jobbar som EMT för London Ambulance Service och har gjort det i fyra år.  




Vad jag däremot tänkte lägga till är ett persongalleri. Dessa människor figurerar i mitt liv och jag skriver om en del, andra inte. För att undvika att gradera mina vänner och familj väljer jag att sortera dem efter bokstavsordning; 



  • Andy Leslie – min chef
  • Angie – kollega
  • Dan – är en kollega till Mark inom Ambulanskåren.
  • Ellie – Paul’s flickvän
  • Emma – svenskt väninna
  • George – är Dan’s nuvarande flickvän
  • Helen – väninna
  • Janet & John – Mark’s föräldrar som bor i Wales
  • Jenny – väninna
  • Jules – Mark’s kompis (Det var han som vi åkte till Afrika i Ambulansen med)
  • Lesley – kollega
  • Linda – svensk väninna (även känd som Eponine)
  • Louise – är en annan av Dan’s exes som jag var kompis med. Vi har nu fallen out och har ingen kontakt länge.
  • Mamma och Pappa heter Berit och Owe och bor kvar i Huddinge
  • Mark – är min partner sen 2001. Vi är förlovade och gifter oss förhoppningsvis sommaren 2008.
  • Mary – är Dan’s före detta flickvän. Vi träffades genom Mark och Dan
  • Paul – granne med bilfirma
  • Paul – Mark’s kompis
  • Rhian – Mark’s ex
  • Ria – min granne som jag umgås med ibland
  • Rosemary Hilary – chef på jobbet som jag ibland jobbar för
  • Sally – min chef’s chef’s PA
  • Scuzy – kollega
  • Shelley – kollega
  • Sue C – kollega
  • Sue G – kollega
  • Sue L – kollega
  • Tracey & John – grannar med dottern Niamh


Jag kommer nog lägga till namn allteftersom (om jag behåller dagobken här på Wordpress vill säga!)

Av Vilhelmina - 5 maj 2007 22:10

Jag satt vid datorn och frös lite och kände mig sugen på något så jag gick ut i köket för att se vad som fanns i gömmorna. Inget roligt i kylen men när jag öppnade skåpet över micron hittade jag ett paket Ballerina-kex som jag glömt bort! Haha! Perfekt! Och så en kopp te, can’t beat that.



Tyvärr var jag dum nog att få för mig att prova att dricka det som engelsmännen, med citron. Fy faan säger jag bara!! Whatever you do, don’t make my mistake thinking English people have any clue how to drink tea! They don’t!!!



Jag fiskade upp citronskivan illa kvickt och hällde ner mjölk och det blev hyfsat drickbart av det. På tal om Earl Grey så kallade Mark min idomin för earl grey-salva. Den luktar ju som tee’t med sin bergamotolja. Och vad var det Sodan på Hypodea kallade Earl Grey blandat med Söderblandning… Hästsvett? Ja nåt äckligt var det i alla fall! Mattias, min första seriösa pojkvän, hans föräldrar brukade köra den blandningen. Fyra skedar earl grey och sen en sked söderblandning för en kanna har jag för mig att de tog. Eller om det var fyra skedar söder och en sked earl grey?



Min moster ringde här på eftermiddagen och vi snackade en stund om inget och allt möjligt förresten. Väldigt trevligt faktiskt. Hon hade skickat ett så fint kort till min födelsedag med en slant vilket var väldigt uppskattat. Det är alltid bra att ha svenska pengar här i London för när jag åker hem. Vi pratade lite om mormor, MS, Henrik och allt möjligt.



Ria, grannen runt hörnet är på semester just nu och hon gav mitt nummer till kattvakten ifall det skulle vara några problem. Hittills har det varit lugnt men idag när jag låg på soffan och läste senaste numret av Psychologies ringde mobilen och det var Jen, kattvakten. Abbey hade inte kommit in och de hade gått runt länge och ropat på henne utan lycka.



Normalt är det inga problem eftersom de har en kattlucka med magnet som gör att den bara öppnar sig för Ria’s katter så de kan lämna den öppen, men Abbey hade tappat sitt halsband och kunde därmed inte komma in.Jag låg ju bara på soffan och läste så det var inga problem att kila över dit. Jag såg nästan fram emot att slå mig ner i Ria’s glasveranda och fortsätta läsa.



Nu blev det inte så eftersom Abbey dök upp direkt när jag öppnade dörren. Jag textade kattvakten och frågade om jag skulle sätta på henne ett annat halsband och hon förklarade att det måste programmeras till kattluckan, men om jag kunde byta Molly’s halsband och sätta på Abbey det vore jättebra. No problems. Molly går inte ut lika mycket som Abbey och det är bättre att Abs har halsband än Molly. Och Molly hade inga problem att låta mig ta av henne halsbandet. Det var lite pilligt att komma på hur spännet funkade men Molly bara låg där i soffan och spann när jag fipplade. Och Abbey var lika lugn hon när jag satte på det på henne.



Jag stannade en stund i lägenheten och gosade med dem eftersom de var ganska keliga. Jag gissar att kattvakten inte riktigt har tid med det när hon kommer. Hon är ju professionell kattvakt så hon har väl ett antal katter att se efter.



Jag slogs av hur mycket ljusare Ria’s lägenhet kändes mot vårt hus eftersom hon har kvällssol på sin veranda. Vi har morgonsol och vid två tre på eftermiddagen försvinner den runt huset. Det blir liksom mörkare och tristare här än hos henne. Jag var nästan sugen på att stanna där men jag gjorde inte det ifall Ria’s granne skulle se mig och tro att jag var knäpp som satt där själv. Jag är övertygad om att Ria inte skulle ha några problem med det, men jag vill inte göra det utan att fråga. Hon har redan sagt att jag kan komma och gå som jag vill med nyckeln om jag vill hämta gräs eller maskrosblad till marsvinen men det känns ändå konstigt. :-)



Jag är fortfarande frusen så jag ska nog ta ett bad och använda badbomben som Mark gav mig, läsa min tidning och sen gå och lägga mig tidigt. Vetevärmaren i sängen och sen kura! Jaa!!

Av Vilhelmina - 5 maj 2007 17:51

Jag har börjat fundera på att flytta min dagbok. Bloggagratis har hittills varit jättebra, men de har nyligen ändrat delen där man laddar upp sina inlägg. Om man skriver sitt inlägg i själva formuläret är det inga större problem, men om man som jag skriver i word för att sedan klippa och klistra är det inte lika roligt. Den tappar all styckeformatering och texten blir bara en tung sörja som man sen måste gå in och redigera.  Jag har försökt att göra flera radbrytningar för att få den att fatta men det har inte funkat.


Jag provade att använda ordentlig formatering i word, dvs med rubrik, brödtext osv och då funkar det hyfsat. Tyvärr tycker jag att det blir alldeles för tjafsigt och känner att jag vill prova andra siter för att se om det känns värt att flytta.


Jag har reggat en ny adress hos blogger, http://www.londongrrl.blogspot.com/ och tänkte dubbelposta ett tag framöver för att se vilken som känns bäst. Det finns ju trots allt ganska många fördelar med Bloggagratis och jag är inte säker på att en flytt till Blogger är bättre. Om någon har tips om andra dagbokssiter tar jag gärna emot dem.  Tydligen kan man ladda upp foton från mobilen direkt till Blogger, men jag har inte fått det att funka än. Om jag lyckas är ju det helt klart ett plus för Blogger.


Jag har också bestämt mig för att blanda språken hej vilt. När jag träffade Linda häromdan för att fira våra födelsedagar (hennes är idag, hurra!!) så var min första tanke ”Oh vad skönt det ska bli att träffa Linda, då kan jag snacka svengelska bäst jag vill!” Det är verkligen så, det enklaste för mig just nu är inte att prata svenska. Inte heller engelska, utan det enklaste är att prata en mishmash. Om jag måste välja ett språk är engelskan lättare; jag måste anstränga mig om jag ska prata svenska felfritt. (Och även om jag anstränger mig blir det sannerligen inte felfritt!!) Det är ofta jag famlar efter ord på svenska medan på engelska flyter det oftast på rätt obehindrat.


Svenskan kommer ju tillbaka om jag är i Sverige, såklart, men om jag inte har skrivit dagbok på ett tag eller pratat med mamma och pappa så ligger den väldigt långt bak.  Så, efter att ha träffat Linda och pratat min mishmash av engelska och svenska bestämde jag mig för att skriva dagbok lite mer mixat. Jag vet att jag redan nu skriver hyfsat mycket på engelska, men jag FÖRSÖKER faktiskt skriva bara svenska. :-)

Av Vilhelmina - 4 maj 2007 22:45

  

Rubriken har inget med texten att göra, mer än att jag lyssnade på Frank Sinatra nr jag började skriva dagbok men hur har jag redan klarat av KSMB, Sajentpepper, Cher och nu är det Christian Kjellvander.



Anyway, (och så ringde Mark och nu är det Fredrike som sjunger ”Pepita Dansar”. Vackra Fredrike.)

Anyway, jag skulle ju skriva dagbok. Jag mår bra just nu faktiskt. Jag är fruktansvärt trött eftersom jag jobbar för två chefer just nu, men annars är jag rätt nöjd med livet och allting.


 

Jag ska inte klaga över att jobba för två egentligen. Jag sitter här och suckar och tycker SÅÅÅ synd om mig själv som jobbar så långa arbetsdagar, över tio timmar flat out. Snälla Vivi, de flesta i London jobbar så långa dagar mest hela tiden. Du gör det bara under ett par veckor!


 

För det mesta kan jag manage my hours och jobbar sällan mer än sju, kanske åtta timmar om dagen. Visst, jag har tre timmars restid på det, men då läser jag ju böcker och lyssnar på musik.


 

Sen är det ju faktiskt så att jag får betalt för övertid. Alternativt kan jag flexa och gå hem tidigare när det är lugnare igen eller så kan jag begära betalning för mina övertidstimmar. Så tyst nu och klaga inte! :-)


 

Jag snackade med Sue G på jobbet om det och sa att vissa saker som Dazza ber mig om tanker jag faktiskt inte göra. Tex ska han jobba hemifrån i slutet av Maj och ett par möten behöver bokas om. Men det kan faktiskt Sally sköta när hon kommer tillbaka. Det är inte panik med det. So there!!


 

Jag sprang på Tony från Parity häromdan på tåget förresten. Han berättade att City office har stängt och att Kathy har redan upprört Linda i receptionen… well, jag är inte förvånad! Kathy är en jättebra receptionist och Linda är… well, låt oss säga mindre bra.


 

Jag saknar Kathy och Cheryl faktiskt. Det skulle vara trevligt att träffa dem och höra hur de har det. Tydligen har Jo slutat också… (Jo var det som jag tävlade mot för jobbet med Ian. Efter att jag och Ian slutade fick hon det motsvarande jobbet med den nya CEO’n, dock med en REJÄLT högre lön än vad jag hade... Oh well, hon hade ju ett par års mer erfarenhet än jag.)


 

Min chef gav mig en jätterolig bok i födelsedagspresent. Man måste nog ha en viss sorts humor för den och jag är gränsfall. Den påminner om The Office med David Brent (Ricky Gervais) och är nästan lika cringeworthy.


Den heter ”The Timewaster Letters” och är skriven av ”Robin Cooper”. Boken är alltså bara brev som han skrivit tillolika myndigheter, företag och föreningar. Den är inte lik något annat jag har sett och man undrar verkligen om alla dessa företag och föreningar verkligen existerar!! Eller vad sägs om ”Miniaturists’ Trade Association” eller ”National Society for Quality trough Teamwork”? En favorit är “British Halibut Association”. Vissa är bara FÖR unbelievable dock, “United Kingdom Spoon Collectors Club” dock, efter en snabb googling visar det sig att det finns visst klubbr för skedsamlare.


 

Jag har svårt att tro att den kommer att översättas eftersom hälften av skämten ligger i språket, men jag rekommenderar varmt alla att köpa den om ni kommer över den. http://www.robincooper.co.uk/tw1.pdf visar ett exempel på ett typiskt brev från Robin Cooper.



Mer finns på hemsidan; http://www.robincooper.co.uk/



***



Mark är i Wales och jag njuter av att vara ensam hemma. Jag har massor med kläder som ska sys om och pysslas med och jag har vigt hela morgondagen till det. Jag ska lägga mig hyfsat tidigt och gå upp tidigt. Jag älskar verkligen att gå upp tidigt när jag är ledig. Tyävrr är jag oftast för trött för att verkligen göra det, men om jag lägger mig tidigt så är det enklare.



Jag är som sagt trött eftersom jag har jobbat 10-11 timmar varje dag men också eftersom Jules har bott här hela veckan. Det har varit jättetrevligt att träffa honom igen – jag har ju inte sett honom sen Afrika, men samtidigt betyder det att man itne riktigt kan slappna av när man är hemma. Förvisso är väl han den av Mark’s kompisar som jag är mest avslappnad med eftersom vi spenderade fyra veckor 24/7 tillsammans, men ändå.


 

Mark ringde Paul för att höra om han ville komma upp och gå ut nån kväll, och det ville han – och Ellie. Förlåt? Vad är det du inte förstår av ”Boys night out”?!


 

Vi har kommit fram till att nåt är fel med Ellie. Npg för att hon verkar jättegullig, rar och intelligent, men nåt stämmer inte. Till att börja med satte Paul Mark på högtalaren ”så att han inte behövde upprepa för Ellie vad som sagts”. Men, varför behöver allt upprepas? Det är väl inte så svårt att säga ”Mark invited me for a boys night on Tuesday?” Sen har han sagt att eftersom hon just har flyttat in vill han itne lämna henne ensam i lägenheten. Vadå, betyder det att Paul inte kan göra nåt själv längre? Ok, det kanske inte är så kul att sitta själv en kväll, men då kan hon väl hitta på nåt med sina vänner?



Jag gjorde klart för Mark att jag minsann inte tänkte följa med ut bara för att hon kom. Jag har det jag gör hemma och jag kan ta en snabb drink med er men sen är jag off to mine. Mark var jättebra och sa att det var inga problem. No worries.



När jag kom hem gick jag in och sa ett snabbt hej men gick sen upp för att duscha. Jag hade solat solarium så jag hade en bra ursäkt. Efter det fixade jag med mina kläder för nästa dag – om vi nu ska ha Ellie och Paul i gästrummet och Jules på soffan behövde jag ju planera mina kläder så att jag inte behövde störa dem på morgonen vid fem när jag gick upp.



 

När killarna drog ihop sig för att gå up deklarerade Ellie att hon inte ville följa med eftersom hon var trött. Hmm, tänkte jag, menar du att du tänker sitta här och förpesta för mig? Nej, det gjorde hon inte. Hon skulle gå och lägga sig direkt. Ok, fair enough.


 

Hon hade lämnat sin necessär i bilen och istället för att be Paul om bilnycklarna alternativt be honom hämta den pekar hon på dörren och säger ”Fetch!”



!!!



Jag trodde knappt mina öron!! Whatever you do, DON’T humiliate your boyfriend in front of his friends!!! Alltså, jag kan förstå om en tjej bossar sin kille inför HENNES kompisar, även om jag själv ALDRIG skulle göra det, men inför HANS kompisar?! Nej, där går banne mig gränsen!



Jaja. Hon verkar väldigt intelligent så hon kanske har mer hjärna än sociala färdigheter. Paul verkar väldigt kär så jag hoppas att det här inte var typiskt för henne…


(Just D’s sång Hubba Bubba springs to mind…

”Din polare har skaffat sig n rutten brud
å ingenting e längre lika roligt som förut
varenda gång man gör nåt ska hon med



varenda gång man ringer e d hon som svarar
n obehaglig röst i andra änden som förklarar
"nej han kan inte komma han ska klippa mina tår"
d här e vad jag föreslår ra-ta-ta-ta-ta aaaargh



hon har ett sätt som får alla män att tro dom e i helvetet
Subba - hon e som ett Hubbabubba Subba - hon e som ett Hubbabubba”



Nej, det kanske var lite elakt. Jag menar, hon verkade ju trevlig första gången vi träffade henne och Paul är ju som sagt kär.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se