Häromdan skickade jag iväg papper till advokaten som sköter försäljningen av Henrik’s lägenhet. Det är sanslöst vad mycket de vill ha! Bunten var väl en centimeter hög om man tryckte ihop papprena! Det är allt från lagfarten och planlösning till information om föreningens ekonomi och frågeformulär med frågor såsom ”vem äger väggen till vänster” ”vem äger staketet till höger om huset” ”finns uttag för tvättmaskin” och gud vet allt. Jag hade inte building insurance certificate och jag hade inte heller papper från management company om att ground rent är betald så det fick komma ett par dar senare när Management Company skickat det till mig. Jag har försökt piska på mäklaren så att de i sin tur piskar på köparen så att hon i sin tur piskar på sin bank att göra survey så att vi kan fortsätta försäljningen. Katten på råttan, råttan på repet… Problemet är att man måste ringa flera gånger för att nåt ska hända. Jag försöker spela hard balls men det går inte så bra eftersom jag hellre säljer till den här tjejen för mer pengar än accepterar det där kontant-erbjudandet som jag har. Kontant-budet är bra att ha i bakgrunden om surveyn inte går bra, men det är ett satans lågt bud och det skulle kännas jobbigt att sälja så lågt. Å andra sidan, går inte surveyn igenom så lär jag ju inte hitta några andra köpare heller och det är väl bättre med ett lågt bud än inget alls… Imorgon ska jag träffa Douglas Troup, advokaten som har hand om Henrik’s arvsegendom, eller vad man nu kallar det på svenska. Han berättade att om värdet av egendomen inte överstiger ett visst belopp behöver man inte göra någon redovisning till Inland Revenue (typ Skatteverket) men eftersom Henrik var svensk medborgare måste en sådan rapport göras ändå. (Ytterligare ett skäl till att ansöka om brittiskt medborgarskap!) Han sa att jag måste komma in för att besvara några frågor och sedan skriva under den. Jag måste också svära ed och skriva under ett par andra papper, men tyvärr kan inte Douglas Troup vittna när jag svär så jag måste gå till en annan advokat för att svära eden. Det finns bara en annan advokat i triangeln men GLÖM att jag tänker ge dem business. De är urusla och det är inte en chans att jag går dit. Hellre tar jag med det till jobbet och letar upp en advokat i Canary Wharf. Borde inte vara så svårt. Sen postar jag alla papper till Douglas och han skickar in dem till domstolen och inom ett par veckor borde vi ha ”the grant” som gör att jag kan skriva på kontraktet när jag säljer lägenheten. Förhoppningsvis klickar allt ihop innan Afrika…! Vi fick en lapp i brevlådan om att Great Ormond Street Childrens Hospice har en klädinsamling just nu. Det finns ju många bogusfirmor som sysslar med sånt, men just GOSH är ju erkänd och bra charity. Det känns bra att ge Henrik’s kläder till en charity som hjälper barn. Innan jag ställde ut säckarna gick jag igenom dem än en gång. Jag plockade ur ett par jeans som faktiskt passar mig – dem ska jag ha i Afrika tänkte jag – och så ett par till t-shirtar. För varje svart sopsäck som jag öppnade kände jag Henriks doft. Jag vet inte om jag inbillar mig, kläderna är ju rena och borde inte dofta Henrik. Det kanske är för att jag förväntar mig att de ska lukta som han gjorde som jag känner det. Det är fortfarande väldigt jobbigt. Jag tänker ofta på Henrik och jag känner ibland i magen, nästan som ett riktigt fysiskt knytnävsslag, att han är borta. Det känns så ofattbart på något sätt. Vi hördes ju inte varje vecka direkt, att det går ett par månader utan att höra av honom är inte konstigt, men att plötsligt inte kunna ringa honom, han kommer inte att svara, han finns inte, är svårt. Jag har fortfarande kvar hans mobilnummer i min telefon. Han fick sitt domslut idag förresten. Andreas åkte ner till domstolen och lyssnade på allt. Han ringde efteråt och sa att det var väl inte så värst mycket nytt, repet hade som sagt gått av, han hade legat där en stund av kroppen att döma, han hade skruvat igen luckan, tja, allt sånt vi redan visste i princip. Och domen var inte särskilt överraskande heller; självmord. Ja, jo.