Jag jobbade hos BRAD förra veckan, våra interna ”auditors”. Deras Director frågade om jag kunde se efter henne eftersom hennes sekreterare hade semester. Jag kan ju inte säga att jag var överdrivet imponerad eftersom det är å mycket just nu med allt, men samtidigt höll jag med om att vi borde värna om vårt samarbete med BRAD eftersom det inte är det bästa. Och nätverk är alltid bra.Rosemary var faktiskt väldigt lätt att jobba för, ur mina ögon sett. Hon sa själv att hon vet att hon är svår, ganska fussy och har bestämda åsikter om vad hon vill och inte vill ha, men det är ju just det som gör att någon är lätt att jobba för, dessa personer är oftast konsekventa, de är raka och ger klara besked om vad de vill ha. Till exempel vill hon ha sin ”day pack” i blå plastficka, ”readings” i gul plastficka och ”actions” i röd plastficka. Hon var väldigt lik Barbara i sitt sätt att jobba och jag trivdes ju bra med Babs så det funkade bra även med Rosemary.De flesta av mina chefer säger att en av mina absoluta styrkor är att det inte går att tycka illa om mig, att jag har ett väldigt bra sätt med kunder och medarbetare. Så även Rosemary. Efter att jag satt upp ett möte med Jennifer åt henne och just lagt på luren sa hon (med sin ”posha” röst!) ”Oh Viv you do have the most pleasant manners!”Ah, honung för min självkänsla!Enda problemet var väl att jag hade sönder Sue’s ”blessed toast”…! Hon hade en skiva toast som hängde i en plastficka på skrivbordsavdelaren mot Leslie. Den hade tydligen tillhört nån nisse som hette John och den hade några mörka bitar på sig som tydligen skulle föreställa hans initialer. Denna bit toast var också tydligen ”blessed” och det var därför den inte möglade. Hmmmmmmm! Nå, jag sa inget utan lät brödbiten hänga där, inte gjorde den mig något. Förräns jag hade sönder den……! Ouch! Jag hade ställt en inkorg under och sedan lagt en pärm på inkorgen som jag sköt mot toasten och … CRACK! Aj aj aj…! Herregud jag trodde jag skulle dö! Jag berättade för Leslie och han sa ”Men det var ju MIN toast” och jag kände mig om möjligt ännu värre!! Jag glömde bekänna för Sue imorse när jag sa hej till henne och så fort jag kom på det sprang jag över till henne och hon sa direkt ”You didn’t tell me you broke the toast!” Gaaahhh!!! Tydligen hade Leslie sagt till henne hur bekymrad jag var över det och de hade skrattat gott, ingen av dem brydde sig nämnvärt över den där toasten! *** Jag provade att göra negerbollar med amaretto i förresten, och det blev jättegott! Jag hade i både kaffe och amaretto och jag kanske skulle haft lite mer havregryn, men annars blev de jättegoda. Jag rullade dem i brunt strössel istället för kokos vilket nog var ett bra drag. Jag tog med mig sex stycken till Karen, men det visade sig att hon var borta igår så jag beslutade mig för att ge dem till min chef istället. Jag gav honom även hans julklapp (en skiva med Jenny Beck, och jag ser från omröstningen att ni inte vet vem hon är! Skandal! Hon är ju Sveriges bästa nya stjärna! Googla henne och lyssna på hennes tre självproducerade skivor på nätet.) och så skrev jag en lapp att jag tyckte han behövde lite uppmuntran eftersom han har det jobbigt just nu. (Hans farbror dog förra veckan och hans kusin – farbrorns son – dog i Juli. Hårt.)Han kom bort till mitt skrivbord vid Rosemary och såg nästan gråtfärdig ut! Tack så jättemycket Vivi, precis vad jag behövde!! Bless him! Sedan skrev han ett mail för att återigen tacka och sa att jag verkligen ”lifted his spirits”. *** Jag tog ett så fint kort med mobilen idag, synd att kvaliteten blir så dålig med mobilen. Jag gillar att se silhuetten av Canary Wharfs skyskrapor i Marriott Hotell, det påminner mig om vilken faktastisk stad jag lever i. Och att ha den utsikten från mitt fönster är inte fy skam! Stationen under är West India Quay på DLR. Jag tog också ett kort – återigen med mobilen så crap quality – på tunnelbanestationen. Så här många människor är det som INTE KOM MED tunnelbanan. Man ser lite rött och vitt skymta förbi så den lämnar precis stationen. Och, bear in mind, tunnelbanan brukar vara tom när den kommer in till Canary Wharf eftersom det är hyfsat nära slutstationen. Snacka om att det är många som reser ut och in varje dag från CW. Jag har hört uppgifter om 17 000 människor, sanslöst. Om det är något jag inte skulle sakna om jag bytte jobb är det commuten. Jag HATAR tåg och tunnelbsana! Problemet med att jobba i Canary Wharf är också att det är så många snoriga finansvalpar som inte drar sig för att tränga sig! Utan att skämmas ställer sig de längst fram, går rakt förbi hela kön! Jubilee Line har ju en glasvägg mot spåret och dörrar så man vet vart mans ka stå, och vanligtvis finns det oskrivna regler för hur man ställer sig, men på Canary Wharf är det ”störst går först” och ”vässa armbågarna” som gäller.