Jag är mållös, jag är helt mållös! Världens bästa grej hände idag! Jag pratar inte om att jag för en gångs skulle lyckades med håret. Inte heller att jag hade en rätt trevlig dag på jobbet eller att jag hos terapeuten kom fram till massor av bra saker. Nej, det bästa hände när jag kom hem. Det låg en lapp på golvet att ett paket levererats till oss men eftersom vi inte var hemma hade de lämnat det hos nummer 17. När Mark kom hem skickade jag över honom och frågade på samma gång om han beställt något. Jag visste ju att jag inte beställt något, men nej, det hade inte han heller. Han kom tillbaka med ett stort paket, tungt var det också. ”To Vivis” sa han, och ställde det på köksbordet. Hm? Jag tog fram en kniv och skar upp tejpen och lyfte upp bubbelplasten. Sorry? Vad är det här? Något vitt, hårt, inplastat? Och under, en stor vit fyrkant? Jag såg verkligen inte vad det var förrän Mark utbrast-Baby scales!! Brand new ones!Oh my GOD!!!!! I can’t believe it! De där 25 breven som jag skickade ut till sjukhus och baby scale manufacturers verkar ha funkat! Vi behöver ju egentligen bara en så uppdraget är i princip slutfört nu. Och får vi fler är det ju bara bättre!Jag ringde till Polly i Geneve och skrattande berättade att jag fått fatt i en baby våg. Hon utbrast ”Oh that is fantastic Viv! What a star you are! I can’t believe it!!” Hon kommer till London i slutet av Mars igen så hon plockar upp dem då. Sedan åker hon till Mali nån gång under bästa år med all utrustning som hon lyckas få ihop. Networking är fantastiskt. Det började med att Mark, jag och Jules satt på Ambassadörens terrass en dag i Januari och drack te och Ambassadören’s fru berättade om deras dotter Polly som hjälpt till att sätta upp en birth clinic i Bamako, Mali. Och här är vi idag, med en baby våg som ska doneras till just den kliniken. Vi pratade om att kombinera vår resa till Dakar (om nu den blir av…) och hennes till Bamako så vi kan besäka kliniken och se vart vågen kommer. Om vi kan få ihop mer mediciner och andra saker kan vi ju ta med det också. Mark har ju viss tillgång genom sitt jobb.På tal om charity ringde de från Red Cross häromdan. Han pratade om krisen i Sudan och hur de var desperata efter medical supplies i Afrika. Jo, jag vet svarade jag. Jag köpte en ambulans förra året och körde ner till Senegal. Jag har redan gjort mitt! :-)Jag gick med på att betala £5 i direct debit varje månad till dem after all. £5 är försumbart i mitt liv, men om alla ger en femma i månaden har Red Cross snart ganska mycket pengar. Och Red Cross är en av de få charities som jag gillar. De kanske är stora och har mycket admin-kostnader, men i och med att de är stora har de också hyfsat mycket makt. Inbillar jag mig i alla fall. Jag träffade bästa Emma igår. Det är så härligt med vänner som man plockar upp där man lämnade sist och bara fortsätter! Jag tror knappt jag sett Emma sen förra sommaren, men vi har hållit kontakten via mail och telefon så det gör inte så mycket. Emma sa en sak som fastnade. Hon har tappat kontakten lite med sina svenska kompisar eftersom de inte riktigt har samma vardagsproblem och bekymmer somhon. Jag känner verkligen igen mig där. Sverige börjar kännas långt borta. Jag började läsa en bok idag, Kajsa Ingemarsson, Små Citroner Gula eller vad den hete. Jättebra bok, verkligen från första kapitlet, men den känns nästan exotisk. Trots att huvudpersonen bor i Aspudden och går på anställningsintervju i Skärholmen och hela boken verkligen utspelar sig i Stockholmsmiljö så känns allt så främmande. När hände det? När blev Stockholm exotiskt? Jag gillar verkligen boken, men jag kan inte relatera till huvudpersonen, hennes väninna, mamma eller någon annan som hittills beskrivits.